Luftvägsdiametern

Luftvägsdiametern är den inre diametern hos luftvägarna i den konduktiva delen av andningssystemet, från trakea ner till de terminala bronkiolerna. Den bestämmer motståndet mot luftflöde och därmed arbetsbelastningen på andningen. En liten förändring i diametern kan få stor effekt på flödet, eftersom flödet i huvudsak följer Poiseuilles lag där motståndet är omvänt proportionellt mot radiens potens (radie upphöjt till fyra). Trots att de små luftvägarna har små diametrar, täcks de av ett mycket stort antal parallella vägar, vilket totalt ökar tvärsnittsarean och minskar motståndet vid vila; vid påverkan av sjukdom eller stress kan diametern minska och motståndet öka.

Faktorer som påverkar luftvägsdiametern inkluderar glatta muskelns tonus, slemproduktion och ödem i luftvägsväggen, bronkokonstriktion vid astma eller infektion samt mucuspluggar och external kompression. Sympatiska och parasympatiska nervsignaler, inflammatoriska mediatorer och läkemedel kan expandera eller förkorta diametern genom bronkodilatation respektive bronkkonstriktion. Fysisk aktivitet och kroppsställning kan också påverka diametern i viss mån, särskilt i små luftvägar där dynamisk kompression kan uppstå vid ex inhalation eller kraftig expiration.

I klinisk praxis används spirometri som indirekt mått på luftvägsdiameter i större luftvägar genom flödesmått (t.ex. FEV1), medan imaging och impuls oscillometri kan ge mer direkt information om luminal diameter i olika delar av luftvägssystemet. Behandling som bronkodilatation syftar till att öka luftvägsdiametern och därmed förbättra luftflödet.