Linsmaterialet

Linsmaterialet är det material som används för att tillverka optiska linser och andra ljustransporterande komponenter. Materialet avgör hur ljus bryts, sprids och överförs genom linsen samt hur det reagerar på miljöförhållanden som temperatur och fukt.

Vanliga glasmaterial är BK7, ett borosilikatglas som ofta används i standardlinser, och fused silica (ren kiselsyra), som har högre transmission och låg dispersion. För specifika våglängdsområden används även andra glas- och halvledarmaterial som CaF2 (kalciumfluorid) och ZnSe (zinkselenid) i UV- eller IR-applikationer. Plastmaterial används ofta när låg vikt och billig produktion är viktigt; CR-39 är ett vanligt plastmaterial för synkorrigerande linser, medan PMMA (akryl) och polykarbonat (PC) ofta används i skyddslinser och barnlinser. Plastmaterial uppvisar generellt högre dispersion och lägre värmetålighet jämfört med många glasalternativ, men erbjuder större formbarhet och kostnadseffektivitet.

Viktiga egenskaper hos linsmaterialet inkluderar refraktionsindexet, abbe-tal och dispersion, samt genomsläpplighet för olika våglängder. Abbe-talet är ett mått på hur mycket brytningen varierar mellan olika färger; lägre tal innebär större kromatisk aberration. Transmissionen sträcker sig över olika delar av det synliga spektrumet och ofta utanför det, beroende på materialets sammansättning och behandlingar.

Tillverkning och beläggningar påverkar prestanda avsevärt. Linsmaterial bearbetas genom slipning och polering, eller formsprutning och extrusion för plaster. Anti-reflexbeläggningar och UV-skydd används ofta för att förbättra ljustransmission och slitstyrka samt minska reflexer.

Urvalet av material baseras på våglängdsområde, dispersion, mekaniska egenskaper, termisk stabilitet och kostnad. Linsmaterial används inom optikstillämpningar som ögonlinser, kameror, projektorer, mikroskop och olika typer av lasersystem.