Laserforskning

Laserforskning är den vetenskapliga och tekniska studien av laserljus, dess uppkomst, egenskaper och tillämpningar. Den spänner över grundläggande fysik, materialvetenskap och konstruktion av laserkällor och system. Den moderna eran började 1960 när Theodore Maiman demonstrerade det första operativa lasern, och sedan har forskningen breddats till många våglängder och pulstekniker.

Vanliga forskningsområden inkluderar lasers fysik, pumpning och resonatordesign, samt kontroll av koherens, riktning och fas. Ultrafast-laserforskning studerar mycket korta pulser (femtosekunder) med frekvenskammare för precision och tidsupplösning. Utvecklingen av nya lasermedel, särskilt diodepumped solid-state lasrar och fiberlasrar, har ökat effektivitet och tillförlitlighet. Nonlinear optics och frekvensomvandling gör det möjligt att skapa nya våglängder och stärka kontrollen av ljuset.

Användningarna av laserforskningen är breda. Inom medicin används laser för ögonkirurgi och vävnadsbehandling; inom industrin för skärning, svetsning och ytbehandling. Inom vetenskap och miljö används laserspektroskopi, LiDAR och fjärravbildning, medan kvantteknik och fotonik bidrar till forskning och tillämpningar inom kommunikation och sensing.

Framtiden räknar med fortsatt utveckling av högkraftslaser, kompaktitet och kostnadseffektivitet. Utmaningar inkluderar värmehantering, strålkvalitet, pålitlighet och säkerhet. Standardisering och reglering av ögon- och hudskydd är viktig. Laserforskningen förväntas driva nya tillämpningar inom medicin, tillverkning, miljöövervakning, LiDAR och kvantteknik.