fjärravbildning

Fjärravbildning är en teknik och disciplin som samlar in information om jordens yta och atmosfären utan direkt kontakt. Sensorer i flygande plattformar som satelliter, flygplan och drönare avläser eller sänder energi till och från objekten och gör det möjligt att skapa kartor, övervaka förändringar och studera miljöförhållanden över tid.

Plattformar och sensorer: Beroende på sensor används passiv optisk avbildning som mäter reflekterat solljus eller aktiv sensning som sänder sin egen energi. Vanliga sensortyper inkluderar optiska multispektrala och hyperspektrala kameror, radar (SAR) samt LiDAR som mäter höjddata i terrängen. Satelliter som Landsat och Sentinel-2 ger långsiktiga data i låg till medel upplösning, medan SAR-tjänster som Sentinel-1 fungerar oberoende av moln. Flygplan och drönare kan samla in mycket högupplösta data över begränsade områden.

Dataegenskaper och bearbetning: Fjärravbildningsdata kännetecknas av spatial upplösning, spektral upplösning, radiometrisk upplösning och tidpunkt för bildtagning. Efterbehandling innefattar radiometrisk och geometrisk kalibrering, ortoreferering och mosaikering, ofta följt av klassificering eller analys med maskininlärning. Produkter kan vara enkelspektrala bilder, landcover-mappar, höjdkartor från LiDAR eller punktmoln.

Användningsområden: Fjärravbildning används inom miljöövervakning, skogsbruk, jordbruk, vattenresurser, urban planering och infrastruktur, geologi och gruvdrift samt katastrof- och beredskapsarbete vid exempelvis översvämningar och skogsbränder. Denna teknik underlättar förändringsanalyser, resursförvaltning och klimatforskning.

Begränsningar och utmaningar: Vädret och moln kan begränsa optisk avbildning; kostnader, tillgång till data och behov av specialkunskap är också faktorer. Tolkning kräver oftast algoritmer och validering med markdata. Integrering av olika sensorer och plattformar kan vara komplext men ökar användbarheten.