Kunskapskreationsmodell

Kunskapskreationsmodell är ett teoretiskt ramverk som beskriver hur ny kunskap skapas, delas och används inom organisationer. Den svenska termen används ofta inom kunskapsstyrning och organisationslärande för att sammanfatta en grupp teorier om hur kunskap uppstår i interaktion mellan människor och olika former av information.

Den mest inflytelserika versionen härleds till Ikujiro Nonaka och Hirotaka Takeuchi, särskilt i deras arbete The Knowledge-Creating Company. Modellen betonar samspelet mellan tacit kunskap (tyst kunskap som är svårt att formulera) och explicit kunskap (uttalad eller kodifierad kunskap) genom en process som ofta kallas SECI-modellen. Enligt denna syn uppstår ny kunskap när kunskap överförs och omvandlas mellan olika former i sociala sammanhang och organisationens rutiner.

SECI består av fyra överföringsmotorer: Socialization (tacit till tacit, via delad erfarenhet och observation), Externalization (tacit till explicit, när intuitiva insikter uttrycks i begrepp eller modeller), Combination (explicit till explicit, när olika uppgifter och dokument sammanfogas), samt Internalization (explicit till tacit, när ny kunskap byggs in i praktisk handling och erfarenhet). Dessa steg anses driva en kunskapsskapande spiral där lärande och innovation kontinuerligt demonstreras och förbättras i organisationen.

Användningar av kunskapskreationsmodellen finns inom kunskapsstyrning, organisationslärande, produkt- och tjänsteutveckling samt i arbetet med communities of practice. Kritiker har påpekat att modellen kan vara förenklad, särskilt i kulturellt kontextbundna miljöer, och att empirisk verifiering av SECI-processerna kan vara utmanande. Trots kritiken används modellen ofta som utgångspunkt för att analysera hur arbetsmiljöer främjar eller hindrar kunskapsbildning och innovation.