Kräkningen

Kräkningen, eller emesis på medicinskt språk, är en plötslig och ofta kraftig utstötning av magsinnehåll genom munnen. Denna reflexstyrda process styrs av kräkcentrum i medulla oblongata, och kan påverkas av input från balansorganet, kemoreceptortriggerzonen och högre centra i hjärnan. Ofta följs kräkningen av illamående, kråkningsförsök och förstärkt buk- och diafragmaarbete som pressar innehållet uppåt genom esofagus och övre svalget.

Orsakerna till kräkning är många och kan delas in i flera kategorier: gastrointestinala infektioner och infekterad buk, toxiska ämnen eller förgiftning, graviditet (hyperemesis gravidarum), biverkningar av läkemedel eller behandlingsregimer (t.ex. kemoterapi), alkoholpåverkan, rörelsesjuka, migrän samt metaboliska eller centrala nervsystemets tillstånd som påverkar kräkcentrum. Ibland uppstår kräkningar utan tydlig orsak eller som del i andra sjukdomsbildningar.

Tecken och varningssignaler inkluderar illamående, retching (kråkningsförsök), överdriven salivering, svettning och snabb puls. Allvarliga tecken som blod i kräkningen (hematemesis), ihållande kräkningar under mer än 24–48 timmar, svår uttorkning, kraftiga buksmärtor eller tecken på försämrat mående kräver medicinsk bedömning.

Behandling fokuserar på att lindra symtomen och behandla underliggande orsak samt förebygga uttorkning. Antiemetika som ondansetron, metoklopramid eller promethazin används ibland. Vätska och elektrolytbalans korrigeras vid behov, ofta genom oral rehydrering eller intravenösa infusioner. Vid graviditet används ofta första hand vitamin B6 (pyridoxin) och doxylamin. Hos barn anpassas doser och behandling efter vikt och ålder.

Komplikationer kan inkludera uttorkning, elektrolytstörningar, aspirationspneumoni och mindre esofaguscirkulationsskador (till exempel Mallory-Weiss-tears) vid svåra eller upprepade kräkningar. Det är vanligtvis ett symtom i flera sjukdomsbilder och prognosen beror på bakomliggande orsak.