Komponentmisslyckning

Komponentmisslyckning är när ett enskilt komponent i ett system inte längre uppfyller sin avsedda funktion, vilket kan leda till funktionsbortfall i hela systemet eller i delsystem. Begreppet används inom tillförlitlighetsengineering och underhållsplanering. Misslyckandet kan vara hårt, där komponenten helt går sönder, eller mjukt/graduerat, där prestandan försämras men funktionen upphör inte omedelbart. Misslyckanden kan vara intermittenta eller permanenta och kan uppkomma plötsligt eller över tid.

Orsaker inkluderar designfel, tillverkningsdefekter, materialutmattning, korrosion, miljö- och driftsfaktorer, termisk och vibrationell stress, elektrisk överspänning, slitage och felanvändning. Indelningar används ofta i forskning och underhåll, exempelvis hårt misslyckande och mjukt misslyckande, eller intermittent misslyckande. För att analysera misslyckanden används metoder som FMEA (felträdsanalys), FTA (felsökning genom händelse), MTBF (genomsnittlig tid mellan misslyckanden) och Weibull-analyser.

Påverkan av komponentmisslyckningar kan vara betydande: ökad risk, driftstopp, säkerhetsproblem och ökade underhållskostnader. Förebyggande åtgärder inkluderar robust design, redundans, kvalitetssäkring, livscykel- och tillförlitlighetstestning samt underhållsstrategier som tillståndsbaserat underhåll och planerade byten. Exempel innehåller elektronik (kondensatorer, lödningar), mekaniska komponenter (bärlager, tandhjul) och energilagringssystem (batterier). I kritiska tillämpningar följs standarder som IEC 61508 och IEC 61511 för att hantera komponentmisslyckningar.