Kateterstängning

Kateterstängning är blockering av lumen i ett medicinskt kateter, vilket hindrar normalt flöde av urin eller vätska. Den vanligaste typen är obstruktion i urinkatetrar, men venkatetrar kan också occluderas. Orsakerna varierar och inkluderar biofilm och kristallisering av urin som leder till encrustation, sediment eller mineralavlagringar, mekaniska hinder som kink eller felaktig fixering, samt trombos eller fibrin i venkatetetrar.

Symptom beror på kateteramens funktion. Urinkatetrar ger ofta minskat eller uteblivet urinflöde, ökad residualvolym, dragning eller smärta i blåsa eller njurar och ibland feber vid samtidig infektion. Vid venkatetrar ses ofta långsammare infusion, motstånd mot spolning eller svullnad vid infektionsstället.

Diagnos sker genom klinisk bedömning av flöde och spolningstest. Om obstruction kvarstår trots spolning kan bilddiagnostik eller avlägsnande och ersättning av katetern bli nödvändigt. Vid misstanke om encrustation hos urinvägskatetrar kan cystoskopisk avlägsnande eller andra endourologiska åtgärder krävas.

Behandling varierar med orsaken. För urinkatetrar kan försiktig spolning med sterilt koksaltlösning provas, följt av kateterväxling om spolning inte återupptar flödet. Vid encrustation kan endoskopisk avlägsnande, lithotripsi eller kateterväxling behövas. Vid infektion används lämplig antibiotikabehandling och vårdrutiner för att minska biofilm. För venkatetrar följer man vanligt vis protokoll för patency, vilket ofta innebär spolning eller, vid recidiv obstruktion, byte av kateter.

Förebyggande åtgärder inkluderar korrekt katetervård, regelbunden spolning enligt vårdprotokoll, tidig borttagning när kateter inte längre behövs, samt åtgärder mot infektion och biofilm. Prognosen är god vid tidig åtgärd men risk för njurpåverkan eller infektion vid försening ökar.