Kapillærtransittiden

Kapillærtransittiden är den genomsnittliga tiden som röda blodkroppar tillbringar i kapillärnätet i en viss vävnad. Denna transit påverkas av blodflödet per vävnadsvolym, kapillärernas längd och densitet samt resistansen i mikrocirkulationen. Vävnader med hög metabolisk aktivitet, som hjärna och skelettmuskulatur, kan ha längre eller olika fördelningar av transitider jämfört med andra vävnader. Kapillärtransittidens fördelning (CTTD) beskriver hur mycket tid olika delar av kapillärnätet samlar på, vilket speglar cerebral eller muskulär mikrocirkulations heterogenitet och därmed syrgasutnyttjandet.

Fysiologiskt påverkar transitiden vävnadens syreutnyttjande enligt begreppet syreutnyttjandegrad. Längre genomsnittlig transitid ger generellt större möjlighet för syrgasöverföring från blod till vävnad, men om transitiden varierar mycket inom en vävnad kan effektiviteten minska trots hög totalt blodflöde. Kontrasten mellan perfusion och transitivitet spelar en central roll i tolkningen av perfusionära mätningar i olika fysiologiska och patologiska tillstånd.

Mätning och uppskattning av Kapillærtransittiden görs framför allt med bildbaserade tekniker. Dynamisk kontrastkanal MRI (DSC-MRI) och dynamisk kontrastförhöjd MRI (DCE-MRI) används för att härleda transit-tidsparametrar såsom medelkapillärtransittid (MCATT) eller distributionsmått för transitiden. Perfu­sion-CT och positronemissionstomografi (PET) kan också ge relaterade mått. Studier i djurmodeller och intravital mikroskopi bidrar till grundläggande förståelse av mikrocirkulationens tidsmässiga egenskaper.

Den kliniska betydelsen omfattar utvärdering av stroke, tumörperfusion, diabetesrelaterad mikrovaskulopati och respons på terapier som påverkar mikrocirkulationen. Begränsningar inkluderar modellberoende tolkningar och att kontrastrassimuleringar eller apparatspecifika faktorer kan påverka exakt kvantifiering.