Kalsiumbalansen

Kalsiumbalansen avser förhållandet mellan kalcium som tillförs med kosten och kalcium som utsöndras eller mobiliseras bort från kroppen. Denna balans är viktig för att upprätthålla kroppens totala kalciuminnehåll, särskilt i skelettet där ungefär 1–1,2 kilogram kalcium lagras. Resten finns i extracellulär vätska och i cellerna och är avgörande för funktioner som muskelkontraktion, nervsignalering och blodkoagulation. Balansen regleras över tid och påverkas av ålder, livsstadier och sjukdomstillstånd.

Regleringen sker i huvudsak genom samverkan mellan tarmen, skelettet och njurarna samt av hormoner. Paratyreoideahormon (PTH) höjer kalciumnivån i blodet genom att öka bennedbrytning, öka njurarnas kalciumreabsorption och stimulera produktionen av aktivt vitamin D. Vitamin D ökar kalciumabsorptionen i tunntarmen. Calcitonin sänker kalciumnivån genom att hämma bennedbrytning. Fibroblasttillväxtfaktor 23 (FGF23) påverkar vitamin D-aktiviteten och fosfatnivåerna, vilket också påverkar balansen.

Faktorer som påverkar balansen inkluderar kostens kalciumintag, vitamin D-status, njurfunktion, mag-tarmkanalens absorption och mediciner. Till exempel minskar tiaziddiuretika kalciumutsöndringen, medan loopdiuretika ökar den. Ålder, graviditet, och tillstånd som malabsorption spelar också in.

Kliniskt är en konstant kalsiumbalans viktigt för att upprätthålla normala kalciumnivåer i blodet. Substantiell obalans kan leda hypokalcemi eller hyperkalcemi och öka risken för benskörhet och stenbildning. Diagnos innefattar blodprover som serumkalcium, albuminjusterat kalcium, PTH-nivåer och vitamin D-status, samt bedömning av njurfunktion och näring. Behandling riktas mot underliggande orsak och kan innefatta kostråd, vitamin D- eller kalciumtillskott och åtgärder som påverkar PTH- eller vitamin D-signalvägarna.