Jordskorperörelser

Jordskorperörelser, eller plattektonik, beskriver hur jordens yttre skorpa består av ett antal stora och mindre plattor som flyter på den underliggande, mer plastiska astenosfären. Plattornas rörelser sker över geologisk tid men leder till synliga konsekvenser i landskap, havsbotten och geologisk aktivitet.

Drivkrafterna bakom plattornas rörelser är främst mantelkonvektion, slab pull och ridge push. Mantelströmmarna driver plattorna framåt och ned i subduktionszoner, medan den så kallade slab pull-energin uppstår när en tyngre nedåtgående slab drar resten av plattan efter sig. Rörelserna är oftast cm-per-år-nivå och märks som jordbävningar, vulkanism och bergskedjeuppbyggnad längs plattgränserna.

Det finns tre huvudtyper av plattgränser: divergenta gränser där plattor rör sig från varandra och ny oceanbotten bildas vid riftdalar; konvergenta gränser där plattor kolliderar, ofta med en oceanisk platta som subducereras under en annan och ger upphov till djuphavsgravar och vulkaniska ark; samt transformgränser där plattor glider horisontellt förbi varandra längs misstag i gränsområdena. Isostatiska och toppografiska förändringar följer av dessa rörelser, liksom seismisk aktivitet och vulkanism, särskilt i subduktionszoner och vid riftzonen.

Intraplattaktiviteter och hotspots bidrar också till förändringar inom enskilda plattor, exempelvis vulkanism i öar eller bergskedjedeltning långt från stora gränser. Exempel på kända områden är San Andreas-fälten (transform), Midatlantiska ryggen (divergent) och Anderna samt Himalaya (konvergent). Vår förståelse bygger på seismologi, GPS och andra geofysiska mätningar som övervakar jordens skiftningar kontinuerligt.