Inlastningsdoser

Inlastningsdoser, även kallade laddningsdoser, är en initial dos som ges för att snabbt uppnå målkoncentration i plasma eller vävnad av ett läkemedel. Syftet är att snabbare nå steady-state jämfört med enbart underhållsdoser, särskilt vid läkemedel med lång halveringstid eller när snabb effekt är prioriterad.

Principer och praxis: Laddningsdosen motsvarar i princip den mängd läkemedel som krävs för att uppnå önskad koncentration i distributionsvolymen. Denna dos följs ofta av underhållsdoser som bidrar till att hålla koncentrationen inom det terapeutiska intervallet. I farmakokinetiska termer kan LD uppskattas som målkoncentration gånger distributionsvolym, medan underhållsdosen vanligtvis beräknas utifrån clearance och dosingintervallet.

Användningsområden: Laddningsdoser används i behandlingar där snabb effekt är avgörande eller där läkemedlets halveringstid är lång. Vanliga exempel inkluderar vissa antibiotika som vancomycin och beta-laktamer, antikoagulantia som heparin, samt antiepileptika som fenytoin. Vid anestetika eller vissa smärtstillande medel kan en laddningsdos bidra till snabbare klinisk effekt.

Administrationsvägar och övervakning: Laddningsdoser ges oftast intravenöst för snabb verkan, men kan även ges oralt när absorptionen tillåter det. Effekt och säkerhet följs noggrant med plasmakoncentrationer eller klinisk respons, och doseringsplanen justeras utifrån funktion av njurar och lever, ålder och samtidiga behandlingar.

Risker: Felaktig laddningsdos kan orsaka toxicitet eller underdosering. Övervakning och individuell anpassning är därmed viktiga för att uppnå önskad terapeutisk effekt utan onödiga risker.