Huvudsektorer

Huvudsektorer är ett begrepp inom nationalekonomi som beskriver de viktigaste sektorerna som driver ett lands eller en regions ekonomiska verksamhet. Genom att studera huvudsektorerna kan man få överblick över struktur, tillväxt och sysselsättning.

Traditionellt delas ekonomin in i tre huvudsektorer: primärsektorn (jordbruk, skogsbruk, fiske, gruvor), sekundärsektorn (industri, tillverkning, byggverksamhet) samt tertiärsektorn (tjänster såsom handel, transport, sjukvård, utbildning och offentlig sektor). Vissa klassificeringar nämner även kvartenär eller kunskapsintensiva aktiviteter inom den fjärde gruppen. I praktiken används ofta detaljerade nationella och internationella klassifikationssystem, som NACE eller SNI, för att exakt särskilja verksamheter.

Huvudsektorer används i officiell statistik och regional planering för att analysera strukturella förändringar, som övergången från en primär- eller industriell ekonomi till en tjänste- och kunskapsekonomi. Andelen och tillväxten i olika sektorer påverkar BNP, sysselsättning och handelsmönster samt regional konkurrenskraft.

Exempelvis dominerar tjänstesektorn i många välutvecklade ekonomier, medan primärsektorerna ofta spelar en större roll i resursrika eller utvecklingsländer. Den svenska ekonomin har under lång tid utvecklats mot en tjänste- och kunskapsekonomi, även om tillverkningsindustrin fortfarande är viktig.

I statistiken används ofta nationella klassifikationssystem för att koda verksamheter och beräkna sektorsvisa bidrag till BNP samt sysselsättning. Begreppet har begränsningar eftersom gränserna mellan sektorer kan vara flytande och globala värdekedjor gör att aktiviteter överlappar flera grupper.