Gångstörningar

Gångstörningar är ett samlingsbegrepp för nedsatt gångförmåga där gången inte följer ett normalt mönster. De kan yttra sig som ostad gång, avvikande stegmönster eller oförmåga att gå normalt trots normalt engagemang i andra rörelser. Orsakerna kan vara neurologiska eller ortopediska och kan vara tillfälliga eller kroniska.

Typiska orsaker inkluderar neurologiska sjukdomar som stroke, hjärnskada eller ryggmärgsskada, Parkinsons sjukdom och cerebellär ataxi, liksom multipel skleros. Också ortopediska eller muskulära tillstånd som artros, ledinstabilitet, neuropati eller systemiska tillstånd kan orsaka gångstörningar. Äldre personer har ökad risk, särskilt vid blandningar av åldersrelaterade förändringar och samtidig sjuklighet. Gångstörningar kan vara ensidiga eller symmetriska och delas ofta in i neurologiska och icke-neurologiska former beroende på bakomliggande orsak.

Vissa karakteristiska gångmönster förekommer vid olika tillstånd. Parkinsoniansk gång kännetecknas av små, framåtböjda steg och muskelfrysning. Cerebellär ataxi ger bredbasig, ostad gång med dålig fotfäste och svår koordination. Hemiparetisk gång uppträder efter stroke med partiell svaghet på ena sidan och dragning av den sidan. Sensorisk eller proprioceptiv ataxi ger osäkerhet vid kontakt med underlaget.

Diagnostik inkluderar noggrann anamnes, neurologisk undersökning och bilddiagnostik (t.ex. MRI eller CT) vid misstanke om strukturella orsaker. Gånganalys kan användas i särskilda fall. Behandlingen är i första hand inriktad på underliggande orsak, men omfattar även fysioterapi, balance- och gångträning, ortoser eller hjälpmedel. Farmakologisk behandling kan vara aktuell vid Parkinsons sjukdom eller spasticitet. Prognos varierar mycket beroende på orsak och svar på behandling.