spasticitet

Spasticitet är en motorisk störning som kännetecknas av ökad muskeltonus som ökar vid snabb passiv rörelse, till följd av ökad retbarhet i stretchreflexen efter skada på övre motorneuronsystemet. Denna hypertoni är vanligtvis velocity-dependent och utgör en del av det uppkomna övre motorneuron-syndromet. Spasticitet kan förekomma i olika kroppsdelar och kan vara kontinuerlig eller intervallartad.

Orsakerna till spasticitet är vanligtvis skador i övre motorneuronerystemet. Vanliga tillstånd inkluderar stroke, traumatisk hjärnskada, hjärnskada födseln, ryggmärgsskada, cerebral pares och multipel skleros. Patofysiologin innebär en obalans mellan excitatoriska och hämmande impulser till alfa-motorneuronerna, förändringar i sensoriska reflexbågar samt plötsliga anpassningar i nervnätverket som leder till ökad reflexivitet och tonus.

Kliniska tecken inkluderar ökad vila-tonus i berörda muskler, snabb passiv rörelse som möts av motstånd, hintande klonus och hyperreflexi. Skillnaderna mellan spasticitet och rigiditet är viktiga; spasticitet är ofta beteende- och hastighetsberoende, medan rigiditet finns vid flera andra ögonblicksplaner och uppvisar inte samma hastighetsberoende mönster. Bedömning görs ofta med skala som Modified Ashworth Scale eller Tardieu-skalan.

Behandling är ofta multidisciplinär och individanpassad. I första hand filosofi: fysioterapi, stretching, positionering och ortoser för att förebygga kontrakturer och bibehålla funktion. Läkemedelsk behandling inkluderar fokala botulinumtoxin-injektioner, samt systemisk behandling med baklofen, tizanidin, diazepam eller dantrolene. Vid svåra fall kan intratekal baclofen-pump eller kirurgiska metoder som nerver eller senförtunning övervägas. Målet är att minska oönskad spasticitet, förbättra funktion och livskvalitet samt förebygga sekundära komplikationer. Spasticitet är vanligt efter övre motorneurons-skador och kräver ofta långsiktig uppföljning.