Gasifieringsmetoder

Gasifieringsmetoder avser tekniker som omvandlar fasta bränslen till syntesgas (syngas) genom gasifiering vid begränsad tillgång till syre eller ånga. Vid temperaturer vanligen mellan cirka 700 och 1 000 °C omvandlas kol och väte till gasformiga produkter som CO och H2, medan oönskade komponenter som tjära kan bildas. Trycket är ofta nära atmosfär beroende på teknik. Syngasen används som råvara i kemikalieproduktion eller för el- och värmeproduktion.

Fixed-bed, eller fast bädd, innebär att bränslet ligger i en fast säng och gasen passerar genom den. Vanliga varianter är updraft (underström) och downdraft (uppström). Fördelar är enkel konstruktion och god hantering av små bränslen samt stabil gasproduktion; nackdelar inkluderar skarpa temperaturzoner och ökad risk för tjärbildning vid vissa driftsförhållanden.

Fluidiserad bädd, eller fluidiserad bädd, innebär att bränslet suspenderas i en ström av gas så att bädden blir fluidiserad. Denna metod ger god temperaturkontroll, hög tolerans mot bränsleväxling och bra hantering av biomassa och avfall. Den är väl anpassad för kontinuerlig drift och varierande råvara men kan kräva större gasflöden och särskild hantering av ask- och tjäraproduktion.

Entrained-flow, snabb gasifiering, blandar mycket fint förbehandlat bränsle med syre och ånga och uppnår mycket hög temperatur och tryck. Denna metod ger snabb konvertering och hög syngasandel men kräver finfördelning av bränslet och är känslig för tungsammantåg och avfallsströmmar.

Indirekt gasifiering värmer bränslet med extern värme istället för direkt förbränning med luft, vilket ger bättre kontroll över syngasammansättningen och minimerar tjära men kräver mer utrustning och komplexitet. Andra specialvarianter inkluderar plasma- och katalytisk gasifiering, som används för specifika krav på temperatur och kemisk omvandling.