Försvarsstrategier

Försvarsstrategier är de principer och planer som ett land använder för att skydda sin suveränitet, territoriella integritet och befolkning mot militära och andra hot. De omfattar både militärt och civilt försvar samt internationella samarbeten. En försvarsstrategi anger hur resurser ska användas, vilka hot som prioriteras och hur olika myndigheter och samhällsaktörer samverkar vid kris.

Nyckelbegrepp i försvarsstrategier är avskräckning (att avskräcka en annan aktör från att inleda attacker), avvärjande försvar (försvar av territoriell integritet och befolkning) och resilienstänkande (återuppbyggnad och motståndskraft). Strategin tar hänsyn till såväl konventionella, kärnvapenrelaterade som nya hot, såsom cyberkrigföring, elektronisk krigföring och informationspåverkan.

Planeringen styrs av hotbildsanalys, riskbedömning och kostnads- och effektbedömningar. Den integrerar militära medel—såsom försvarsbudget, enheter och övningar—med civila komponenter som samhällsförsvar, kritisk infrastruktur och totalförsvar. Den innebär ofta samordning mellan olika myndigheter och samhällssektorer för att säkerställa snabb mobilisering och robust försörjning vid kris.

I praktiken innebär försvarsstrategier ofta en kombination av territoriellt försvar, flexibla operationer, allians- eller partnerskapsbaserade avtal och långsiktigt arbete med mobilisering och civil beredskap. I Sverige har totalförsvaret återaktualiserats, där försvarsbeslut, civila försvarsplaner och samarbete mellan Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och kommuner utgör kärnan.

Globala och regionala sammanhang påverkar försvarsstrategier genom internationella allianser och multilaterala hotbilder. Kontinuerlig revision och scenarier används för att anpassa strategin till ny teknologi, cybersäkerhet, nya risker och hybridhot.