Förstahandsdiagnostik

Förstahandsdiagnostik är den inledande diagnostiska bedömningen som görs av den som möter patienten i första kontakten, ofta inom primärvården eller akutsjukvården. Målet är att snabbt bilda en arbetsdiagnos, identifiera akuta eller livshotande tillstånd, planera initial behandling och avgöra behovet av vidare utredning hos specialister eller i uppföljning. Bedömningen ska vara systematisk och dokumenterad.

Processen bygger vanligtvis på anamnes och sjukdomshistoria, aktuella symptom, duration och förlopp, samt en systematisk fysisk undersökning. Klinisk bedömning kompletteras ofta med screeningverktyg och standardiserade bedömningsverktyg. Viktiga komponenter är riskbedömning, bedömning av funktion och relevanta medicinska och psykosociala faktorer. Differentialdiagnoser övervägs kontinuerligt. Vid behov kompletteras bedömningen med grundläggande laboratorieprov, bilddiagnostik eller andra tester, och beslut om remiss till vidare utredning tas.

Roll och relation till annan diagnostik: Förstahandsdiagnostik fungerar som första steget i vårdkedjan. Den bildar underlag för behandling och uppföljning och avgör om patienten behöver sekundär eller tertiär vård. En återbedömning sker när ny information uppkommer eller tillståndet förändras.

Begränsningar och kvalitet: Diagnostisk osäkerhet vid informationsbrist, variation i klinisk kompetens och att vissa tillstånd kräver mer omfattande tester eller specialistbedömning är vanligt. Detta understryker behovet av uppföljning, tydlig dokumentation och lämplig remiss vid behov. Etiska aspekter, inklusive informerat samtycke och sekretess, ska alltid tillämpas.

Exempelområden: I allmänmedicin kan förstahandsdiagnostik vid buksmärta eller andningsbesvär inleda utredning; inom psykiatri används den för bedömning av depressiva eller ångestsymtom och suicidrisk; i barnhälsovård bedöms tillväxt, utveckling och allmäntillstånd.