Förkoncentration

Förkoncentration är ett begrepp inom analytisk kemi som beskriver processen att öka koncentrationen av ett målämne i ett prov före den instrumentella analysen. Genom att samla analyten från en relativt stor provvolym till en mindre volym kan man uppnå högre koncentration och därmed förbättra detektionsgränserna. Denna teknik används framför allt vid spårämnesanalys i miljöprov, livsmedel, läkemedel och kliniska prover där analyten förekommer i mycket låga koncentrationer.

Principen är att analyten binds eller kondenseras av ett mellanled och koncentreras genom ett uppsamlande steg, varefter den frigörs i en liten elutions- eller koncentrationsvolym. En uppsamling kan ge en enskild, återvinningsbar fraktion som analyseras med instrument som masspektrometri, gaskromatografi eller vätskekromatografi. Enheten för förbättrad känslighet beskrivs ofta som en koncentrationsfaktor eller uppkoncentrering.

Vanliga metoder inkluderar fastfasextraktion (SPE), vätskefasextraktion (LLE), fastfasmikroextraktion (SPME) samt avdunstning eller membrankoncentration. Valet av metod beror på analytens kemiska egenskaper och på provmatrisen. Fördelarna är lägre detektionsgränser och bättre kvantifiering; nackdelar inkluderar potentiella matriceffekter, förluster under hantering och behov av noggrann metodvalidering.

Användningsområden omfattar övervakning av tungmetaller och organiska miljöföroreningar i vatten, jord och luft, samt detektion av läkemedelsrester och pesticider i miljö- och livsmedelsprover. Förkoncentration används ofta i kombination med känsliga instrument för att uppnå tillförlitliga kvantitativa resultat.