vätskekromatografi

Vätskekromatografi är en kemisk analysmetod där ämnen separeras när en flytande mobil fas passerar genom en kolonn som innehåller en stationär fas. Separationen uppstår eftersom olika ämnen interagerar olika starkt med den stationära fasen och den vätska som förs fram genom kolonnen.

Principen bygger på att analyterna distribueras mellan den vätska som rör sig (mobil fas) och den fasta fasen. Olika ämnen har olika retentionsfaktorer beroende på struktur, polaritet, laddning och storlek. Vanliga mekanismer inkluderar partitionering mellan vätska och fast fas, adsorption på kolonnens yta, jonbyten och separation efter molekylstorlek. Tekniken används vanligtvis med pumpdriven instrumentation och olika detektorer för att registrera varje ämnes elution.

De mest använda varianterna är högprestanda vätskekromatografi (HPLC) och dess vidareutveckling UHPLC. Inom HPLC används olika sorters stationära faser, där omvändfas-kromatografi (RP-C18) är vanligast: en hydrofob stationär fas separerar organiska ämnen i polära mobilfaser. Normalfas använder en polär stationär fas och polära separationsprinciper. Kolonner består oftast av mikroporösa silica- eller polymerpartiklar.

Detektorer som UV/Vis, fluorescens, refraktivt index eller masspektrometri kopplas vanligtvis till systemet för att identifiera och kvantifiera analyter. Förberedelse av prover kan vara nedsvalt, extraktion eller filtrering innan kromatografi.

Användningsområden inkluderar läkemedelsanalys, klinisk diagnostik, miljö- och livsmedelsanalys samt biotekniska tillämpningar. Vätskekromatografi är mycket mångsidig och anpassningsbar för olika analyter och problemställningar. Historiskt utvecklades metoden av Martin och Synge under 1940-talet och nådde bredare kommersiell användning senare på 20-talet.