Fysiklagar

Fysiklagar är grundläggande uttalanden om hur naturen fungerar som används för att beskriva och förutsäga fysiska processer. De uttrycks ofta i matematiska samband och är baserade på systematiska observationer och experiment. Lagarna fångar stabila och reproducerbara samband mellan storheter, exempelvis hur krafter påverkar rörelse eller hur energi och entropi förändras.

Kategorierna av fysiklagar är varierade. Klassiska lagar som Newtons rörelselagar, bevarandeprinciper (energi, momentum, angular momentum) och termodynamikens lagar beskriver vardagliga fenomen och makroskopiska system. Mer empiriskt grundade lagar som Keplers lagar beskriver himlakroppars rörelser. Moderna uppfattningar inkluderar relativitetsteorin och kvantmekanikens principer, vilka ofta gäller i domäner där klassiska lagar blir otillräckliga.

Bevarandeprinciper är centrala inom fysiken. De säger att vissa storheter förblir oförändrade under ett slutet optimalt system, till exempel energi eller totalmomentum. Lagarna har giltighetsområden och är ofta approximativa; de gäller inom vissa förhållanden och måste ibland reformuleras när ny evidens framträder.

Fysiklagar skiljer sig från teorier genom att lagar oftast anger vad som observeras under givna villkor, medan teorier ger en djupare förklaring till varför relationerna uppstår. Tillsammans utgör de grundstommen för fysikens modellering av naturen.