Fyllmedelslegeringar

Fyllmedelslegeringar är metalliska legeringar som används som fyllningsmaterial i tandvården för att återställa tandsubstanz efter karies eller skada. De kan användas direkt som fyllningar eller som komponenter i indirekta restaureringar som inlays, onlays och kronor. Valet beror på krav, kostnad, estetik och biokompatibilitet.

Den mest kända typen är dental amalgam, en kvicksilverbaserad silver‑tin‑kopparlegering som är mycket hållbar och billig, men har låg estetik och kvicksilverrelaterade hälsorisker diskuteras. För indirekta restaureringar används ofta guld- eller basmetallegeringar som ger hög styrka och lång livslängd men varierar i kostnad. Nickel‑krom och kobolt‑krom används också som kostnadseffektiva alternativ.

Egenskaperna varierar med sammansättning. Amalgam har god mekanisk hållbarhet och enkel hantering men leder värme och estetik är begränsad. Guldlegeringar erbjuder biokompatibilitet och lång livslängd men är dyra. Basmetallegeringar är kostnadseffektiva och starka men kan orsaka allergier och korrosion; galvaniska effekter kan uppstå vid kontakt med olika metaller i saliv.

Idag används metallbaserade fyllningar i färre fall i mer estetiskt medvetna samhällen, med ökat fokus på tandfärgade kompositfyllningar och keramiska material, särskilt i främre tanden. Amalgam används fortfarande i vissa fall bakre tänder där kostnad och hållbarhet prioriteras. Indirekta restaureringar i guld eller basmetaller är vanliga i kliniska situationer som kräver styrka.

Regulatoriska riktlinjer och internationella standarder övervakar legeringskomposition och biokompatibilitet. Många länder har börjat minska användningen av kvicksilverbaserade fyllningar och uppmuntrar säkrare alternativ.