Främrebackness

Främrebackness är en fonetisk egenskap som beskriver vart i munnen tungans kropp placeras när man uttalar vokaler, längs den främre–bakre axeln. Eggen används ofta synonymt med frontness och är en viktig del av vokalernas kvalitetsrum tillsammans med vokalens höjd (hög/mellan/låg) och rundning. På en enkel indelning finns vanligtvis tre positioner: främre, central och bak. Främre vokaler uppnås när den främre delen av tungan är högst eller mest framåtriktad i munnen, medan bak vokaler uppnås när tungans bakdel positioneras längre bak i munhålan; central vokaler ligger i mitten.

Inom fonologi används främrebackness för att beskriva vokalernas kategori och variation över språk. Vokalerna kan beskrivas som främre, centrala eller bak; vissa språk har mindre skarp distinktion och uppfattar vokalerna som färre grupper eller som nyanserade mellanlägen. Runtning och andra artikulatoriska faktorer interagerar ofta med främrebackness; i många språk är främre vokaler obundna (obränkta), medan bak vokaler ofta är rundade, även om det finns undantag.

Acoustiskt kopplas främrebackness framför allt till sekundära frekvensen F2: fronta vokaler har generellt högre F2-värden än bak vokaler, medan centrala vokaler visar mellanliggande värden. Förändringar i frontback-position kan påverka vokalernas upplevelse av tydlighet och vokalkvalitet, samt hur vokalernas system harmoniserar eller assimileras i ett språk.

Exempelvis i svenska språkets vokalsystem finns tydliga främre vokaler som i, e och y, samt bak vokaler som u och o, medan vissa språk har vokaler som uppträder i olika mellanlägen mellan främre och bak. Främrebackness är därmed ett centralt begrepp i beskrivningen av vokalarnas struktur över språk.