artikulatoriska

Artikulatoriska, eller artikulatorisk fonetik, är ett område inom fonetiken som studerar hur talljud produceras genom rörelse och konfiguration av talorganen. Viktiga artikulatorer är läpparna, tungan (inklusive olika delar och kontaktpunkter), tandköttet, gomseglet (velum) och stämbanden. Genom att analysera platsen för artikulation (t.ex. bilabial, alveolar, velar) och sättet för artikulation (plosiv/stopp, frikativ, nasal, approximant, trill) kan man beskriva ljudets grundläggande egenskaper. Röstning (voicing) och andra laryngeala influenser ingår också eftersom de påverkar hur ljudet uppfattas.

Inom fältet används olika metoder för att studera artikulatoriska processer, till exempel observation och palpation av talorganen samt instrument som elektromagnetisk artikulation (EMA), ultraljud, MRI och elektropalatografi (EPG). Dessa tekniker gör det möjligt att mäta hur artikulatorerna rör sig under tal.

Artikulatoriska perspektiv hänger ihop med teorier som artikulatorisk fonologi, där tal vanligtvis beskrivs som koordinerade gester hos artikulatorerna. Begreppet coarticulation beskriver hur produktionen av ett ljud påverkas av tidigare och kommande ljud.

Användningsområden inkluderar språkvetenskaplig forskning, språkundervisning, talterapi, taligenkänning och talsyntes, där förståelse av hur ljud produceras stöder analys och produktion av tal.