Fosfatnivåerna

Fosfatnivåerna avser mängden oorganiskt fosfat i blodet. Fosfat är centralt för energibärande molekyler som ATP, cellfunktion och mineralisering av skelettet. Hos människor upprätthålls fosfathalten genom samverkan mellan tarmen, skelettet och njurarna. Den mäts oftast i serum eller plasma och anges i enheten mmol/L eller mg/dL. Normala värden varierar mellan laboratorier och åldrar; hos vuxna ligger referensintervallet ungefär mellan 0,8 och 1,5 mmol/L (2,5–4,5 mg/dL).

Regleringen av fosfat innebär framför allt paratyroideahormon (PTH), vitamin D, fibroblasttillväxtfaktor 23 (FGF23) och kalcitonin. Njurarna spelar en nyckelroll genom att utsöndra eller behålla fosfat efter kroppens behov. Fett-, tarm- och skelettväv deltar också i frisättning eller upptag av fosfat.

Hyperfosfatemi uppstår när fosfatnivåerna i blodet är för höga, ofta vid försämrad njurfunktion eller akut njurskada. Andra orsaker är hypocalcemi, cellnekroser (till exempel vid tumörlyssyndrom eller allvarlig muskelnekros), metabol acidos och vissa läkemedel eller IV-lösningar som innehåller fosfat.

Hypofosfatemi innebär låga fosfatnivåer och kan bero på otillräcklig intag eller absorption, refeeding-syndrom, alkoholism, diabetesrelaterade tillstånd, hormonella störningar eller behandling med fosfatbindare. Allvarlig hypofosfatemi kan ge muskelsvaghet, andningssvikt och hemolys.

Behandling riktas mot underliggande orsak. Hyperfosfatemi behandlas ofta med kostenrestriktioner, fosfatbindare och i vissa fall dialys. Hypofosfatemi behandlas med kosttillskott av fosfat eller intravenösa tillskott vid allvarliga fall, följt av övervakning av kalcium och PTH. Vid alla avvikelser i fosfatnivåerna bör klinisk bedömning och laboratorieuppföljning användas för att fastställa orsaken och lämplig behandling.