Fixerlösningen

Fixerlösningen, eller fixer, är en kemisk lösning som används inom fotografisk framkallning för att stabilisera en bild genom att avlägsna oexponerat silverhalogenid ur film- eller pappersemulsionen. Genom denna process blir bilden permanent i ljuset och kan inte längre utvecklas eller blekas av fortsatt exponering. Historiskt har fixer använts i stor utsträckning under namnet hypo, som i mångt och mycket refererar till natrium- eller ammoniumtiosulfat.

I moderna fixer används oftast ammoniumtiosulfat eller natriumtiosulfat som fixerande medel, ibland tillsammans med en hårdgörande tillsats för att motverka att emulsionsfilm sväller. Lösningens pH ligger vanligtvis runt 4,5 till 5,5 och temperaturen är i närheten av rumstemperatur, cirka 20 grader Celsius. Fixeringstiden varierar beroende på material, exponering, kemikaliekoncentration och rörelse i lösningen, men är vanligtvis några minuter för filmer och längre för fotopapper. Efter fixeringen ska materialet sköljas noggrant i rinnande vatten för att avlägsna kvarvarande tiosulfat och metalljoner.

Säkerhet och miljö är viktiga aspekter vid hantering av fixerlösningar: de innehåller kemikalier som kan irritera hud och ögon, och avfall ska hanteras enligt lokala regler för farligt avfall och metallåtervinning, eftersom fixer ofta innehåller löstasilver.

Historiskt har fixerlösningen varit central inom svartvitt fotografi och vissa äldre processer. I modern fotografi används fixer fortfarande i vissa sammanhang, särskilt inom traditionell film och alternativa processer.