Fattigdomens

Fattigdomens begrepp används för att beskriva tillstånd där individer eller hushåll saknar tillräckliga medel för att uppnå ett liv värt att leva. Begreppet omfattar såväl ekonomisk brist som begränsad tillgång till mat, bostad, utbildning, hälsa och socialt deltagande.

Fattigdom mäts på olika sätt. Den mest använda inkomstbaserade definitionen skiljer mellan absolut fattigdom, vilket innebär oförmåga att tillgodose grundläggande behov, och relativ fattigdom, som definieras som att leva under en viss andel av medelinkomsten i ett samhälle. För att fånga fler dimensioner används ofta multidimensionell fattigdom eller MPI, som inkluderar utbildning, hälsa och levnadsvillkor.

Orsakerna till fattigdom är komplexa och samverkande. Ekonomiska faktorer som arbetslöshet och låga inkomster, utbildningsbrist, sjukdomar, funktionsnedsättningar, samt sociala faktorer som diskriminering och förlorad försörjning i kriser och konflikter kan orsaka eller bevara fattigdom. Strukturella faktorer som ekonomisk ojämlikhet, politisk instabilitet och klimatförändringar spelar också en roll.

Fattigdom får allvarliga konsekvenser för livskvalitet och möjligheter. Den kopplas till sämre hälsa, lägre utbildningsnivå, begränsad politisk och social verksamhet samt en ökad risk för cykler av fattigdom över generationer.

Policyåtgärder syftar till att minska fattigdom genom socialförsäkring, arbetsmarknadspolitik, skatte- och bidragssystem, samt investeringar i utbildning, sjukvård och bostäder. Globala mål som FN:s Agenda 2030 och mål om att utrota extrem fattigdom har drivit internationellt samarbete. Debatten rör bland annat effekten av universella program, garantier och basinkomst, samt hur man bäst mäter framsteg utan att väga in icke-ekonomiska aspekter.