Ensamhet

Ensamhet är en subjektiv upplevelse av brist på meningsfulla sociala relationer eller upplevt brist på socialt stöd. Den skiljer sig från social isolering, som handlar om hur många kontakter man har. Ensamhet kan vara tillfällig eller långvarig.

Det finns olika former av ensamhet: emotionell ensamhet, som uppstår när man saknar en nära kärleksrelation eller intim kontakt, och social ensamhet, som uppstår när man saknar ett bredare socialt nätverk. Ensamhet kan vara episodisk eller kronisk.

Orsaker och riskfaktorer: livsförändringar (förlust av partner eller vän), ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning, migration, språkbarriärer, boende och stadsplanering samt digitalisering som kan både föra människor närmare och isolera.

Hälsokonsekvenser: långvarig ensamhet är kopplad till ökad risk för psykisk ohälsa som depression och ångest, samt till negativa fysiska hälsoutfall som sömnstörningar, högt blodtryck och kognitiv sämre funktion. Sambanden varierar mellan grupper och studier.

Forskning och mätning: ensamhet bedöms ofta med självrapporterade frågor och skal som UCLA Loneliness Scale eller De Jong Gierveld. Resultat varierar mellan åldrar, kulturer och sammanhang.

Motåtgärder: förstärkt socialt stöd, gemenskapsaktiviteter, volontärarbete, tillgång till transporter och digital kompetens. Psykoterapi, särskilt kognitiv beteendeterapi, kan hjälpa personer att förändra tankemönster. Samhällsplanering som främjar möten och trygga offentliga miljöer är också viktigt.

Som ett brett folkhälsoproblem kräver ensamhet insatser på individ-, grupp- och samhällsnivå för att stärka sociala relationer och välbefinnande.