Endokarditt

Endokardit, ibland felaktigt stavat endokarditt, är en inflammatorisk eller infektiös sjukdom som drabbar endokardiet i hjärtats innersta skikt, oftast klaffarna. Den vanligaste formen är infektiös endokardit (IE), ofta orsakad av bakterier som når hjärtat via blodet. Icke-bakteriell eller marant endokardit förekommer också, särskilt vid cancersjukdom, autoimmuna tillstånd eller uttalad koagulationsstörning.

Patogenesen involverar bakteriemi eller svampemi som koloniserar skadad eller belastad klaffvävnad och bildar vegetationer – blandningar av fibrin, koagulerade celler och mikroorganismer. Kliniskt kan förloppet vara akut eller subakut. Embolisering från vegetationen kan orsaka stroke eller andra emboliska händelser.

Riskfaktorer inkluderar medfödda eller förvärvade hjärtsjukdomar, klaffproteser, tidigare endokardit samt intravenöst missbruk. Vanliga symtom är feber, nytillkommen eller förändrad hjärtklaffsmurmur, trötthet, nattliga svettningar och allmän sjukdomskänsla. Ibland ses tecken som Osler-noder, Janeway-lesioner eller Roths spots, men dessa är inte alltid närvarande.

Diagnos bygger på blododlingar före antibiotikabehandling och bilddiagnostik. Dukes-kriterier används i klinisk praxis. Ekkokardiografi (transesofageal i många fall) visualiserar vegetationen och eventuella komplikationer såsom abscesser. Labprover visar ofta förhöjt CRP och ESR.

Behandling innebär långvarig intravenös antibiotika riktad mot sannolikt agens och därefter anpassad terapi efter odlingsresultat; behandlingstiden är vanligtvis 4–6 veckor. Prostetiska klaffar kräver ofta längre behandling och ibland kirurgi vid hjärtsvikt eller svåra komplikationer. Förebyggande antibiotikaprofylax rekommenderas för vissa högriskpatienter vid specifika dentala eller invasiva ingrepp enligt lokala riktlinjer.