Dödzoner

Dödzoner är områden där en viss tjänst eller effekt uteblir eller är otillräcklig. Begreppet används i flera sammanhang, bland annat telekommunikation, navigering och miljövetenskap.

Inom telekommunikation avser dödzoner platser där mobil- eller nätverkssignal saknas eller är mycket svag. Det kan gälla landsbygdsområden, inomhusmiljöer med tjocka väggar eller tät byggnadskonstruktion i städer, samt områden bakom terränghinder. Orsakerna inkluderar avstånd till basstationer, hinder i terrängen, byggnadseffekter och interferens inom frekvensbandet. Åtgärder inkluderar bättre nätverksplanering, fler basstationer, användning av småcellsteknik och förstärkare, samt alternativ kommunikation vid behov.

Inom navigering och positionsbestämning uppstår dödzoner när GNSS-signaler blockeras eller reflekteras av byggnader, kanjoner, tunnlar eller djupvatten, så att exakt lägesbestämning inte är möjlig. Förbättringar uppnås genom att använda flera satellitkonstellationer, lokala referensstationer, augmentationstjänster och inomhuslösningar som Wi-Fi- eller UWB-teknik.

Inom miljövetenskap används termen för havs- eller insjödödzoner, zoner med mycket låga syrenivåer (hypoxi). De uppstår ofta på grund av övergödning från näringsämnen som kväve och fosfor, algblomningar och vattenströmmarnas förändringar. Dödzoner kan vara säsongsbetonade eller permanenta och hotar fisk- och skaldjursbestånd, fiskerinäringars försörjning och ekosystemets funktion. Åtgärder fokuserar på att minska näringsutsläpp, förbättra vattenomsättningen och restaurera våtmarker.