positionsbestämning

Positionsbestämning är processen att fastställa en lokalisering i ett definierat referenssystem utifrån observationer och mätningar från olika sensorer och signaler. Den används inom navigation, kartläggning, geodesi och robotik samt i konsumtionsprodukter som smartphones. Målet är att omvandla mätningar till entydiga koordinater i ett rumsligt referensramverk som möjliggör jämförelser och korrelerade åtgärder.

Vanliga metoder är GNSS-baserad positionsbestämning, där satellitmätningar används för att bestämma koordinater genom trilateration och multilateration. Korrigeringar som DGPS och RTK förbättrar noggrannheten genom att motverka satellit- och klockfel. Precise Point Positioning används för mycket hög noggrannhet även utan närliggande basstationer. Terrestrisk mätning med totalstationer och geodetiska tekniker används också för exakt positionering på marken. Inertial navigation (INS) kombinerar accelerometre och gyroskop för att uppskatta position och orientering över tid, särskilt när yttre signaler saknas eller är opålitliga. Visuell odometri och SLAM-teknik används inom robotik och fordon för att uppskatta position genom bild- eller sensorflöden.

Noggrannhet och tillförlitlighet påverkas av bland annat signalsstörningar, multipath-effekter, atmosfäriska avvikelser, klockfel och hinder som blockerar signaler. Val av referensram, till exempel geografiska koordinater med höjd eller projektion i SWEREF 99 i Sverige, påverkar användbarheten. Vanliga tillvägagångssätt för att förbättra stabilitet är användning av differentialkorrektioner, sensorfusion och kalmanfilterbaserad dataassimilation. Användningsområden inkluderar flyg- och sjöfartstrafik, jord- och byggnadsarbete, autonom körning och mobil kommunikation.