Däckfriktion

Däckfriktion är den friktion som uppstår mellan ett däck och vägbanan när däcket är i kontakt med ytan. Den gör det möjligt att accelerera, bromsa och svänga utan att däcket slirar. Friktionen uppkommer i kontaktpatchens område och påverkas av hur gummit interagerar med vägytans textur, temperatur och fukt.

De viktigaste mekanismerna bakom däckfriktion är adhesion och deformation/hysteresis. Adhesion innebär att molekylära bindningar bildas mellan gummits yta och vägbanans partiklar. När däcket deformeras när det rör sig över oregelbundenheter omvandlas rörelseenergi till värme via hysteresis, vilket bidrar till friktionen. Mikro-slip kan uppstå när däcket arbetar mot ytan under manövrering. På torra ytor dominerar adhension och mekaniskt grepp, medan vatten eller is förändrar mekanismen och genererar lägre friktion.

Faktorer som påverkar friktionen inkluderar vägunderlagets typ och ytans grovhet, vätskebildning i våta eller isiga förhållanden, temperatur i däcket och vägytan, däckets sammansättning och slitbanans mönster, däcktryck och fordonsbelastning samt hastighet och körsätt. Högre temperatur kan göra gummit mjukare och ofta förbättra greppet, men för hög temperatur kan försämra egenskaperna över tid.

Friktionen har två faser: statisk friktion, som är högre, och kinetisk friktion när däcket slirar. Vid maxfriktion kan broms- eller svängkraft nyttjas innan slir uppstår. Modern säkerhetsteknik som ABS och ESC hjälper till att utnyttja den maximala friktionen säkert genom att reglera broms- och motorbromser.

Val av däck och körteknik påverkas av däckfriktionen. Sommardäck ger bra grepp på varma torra och våta ytor, medan vinterdäck med mjukare gummiblandning och särskilt mönster förbättrar greppet vid låga temperaturer. Spikdäck används i vissa klimatförhållanden men kräver anpassad körning.