däckfriktionen

Däckfriktion är den friktion som uppstår mellan däcktreaden och vägbanan och som gör det möjligt för en bil att accelerera, bromsa och svänga. Den beskriver friktionen som överför krafter mellan däcket och underlaget och som begränsar hur mycket grepp som går att använda innan däcken släpper greppet.

Friktionen uppkommer främst genom adhesion på molekylnivå mellan gummit och vägytan samt genom hysteresisförluster när däcket deformeras i kontaktområdet och följer vägytans ojämnheter. Dessa mekanismer verkar tillsammans och påverkas av temperatur, tryck och hur mycket av ytan som faktiskt är i kontakt med underlaget. När vägen är torr ger däcket ofta sin högsta friktion; på våta vägar används friktionen betydligt mer varsamt eftersom en vattenfilm sänker greppet. Is och snö ger generellt mycket lägre friktion.

Faktorer som påverkar däckfriktionen är vägunderlagets beskaffenhet (torrt, vått, is, snö), däckets sammansättning och mönster, däcks- och underlagstemperatur, belastning och hastighet. Beräkningar och tester visar att den maximala friktionen varierar mellan individuella däck och underlag; torra vägar kan uppvisa ungefär μ i spannet cirka 0,7–1,0, våta vägar ungefär 0,4–0,6, medan is ofta ligger under 0,2 och snö runt 0,2–0,4.

I fordonsdynamik används däckfriktionen aktivt genom system som ABS och traction control för att fördela broms- eller drivmoment och förhindra låsning eller sladd. Däckfriktion är därmed central för stopping distance, styrbarhet och övergripande fordonsstabilitet. Varierande friktion med slitage, temperatur och väder gör kontinuerlig däckunderhåll och rätt körstil viktigt.