Brandfarlighet

Brandfarlighet är egenskap hos ett material att antända och upprätthålla förbränning under vissa omständigheter. Begreppet används för vätskor, gaser och fasta ämnen och bedöms utifrån hur lätt ämnet antänds och hur länge det kan brinna. Faktorer som temperatur, tryck, närvaro av syre och ibland närvaron av andra kemikalier påverkar brandfarligheten. Olika standardiserade tester används för att fastställa dessa egenskaper och därmed bedöma risker i olika sammanhang.

De centrala begreppen inom brandfarlighet inkluderar flamptpunkt, självantändningstemperatur och brännbarhetsområden. Flamptpunkt är den lägsta temperaturen vid vilken en vätska avger ånga som kan antändas vid en låga. Självantändningstemperatur är den temperatur vid vilken ett ämne antänds utan extern låga. För gaser används brännbarhetsområdena, definierade som de lägsta och högsta koncentrationerna av ämnets ånga i luft där antändning är möjlig.

Klassificering och hantering av brandfarliga material sker ofta utifrån flamptpunkt och brännbarhetsområde. Lågflammande vätskor och gaser betraktas som särskilt riskfyllda och kräver särskilt skydd, lagring och rutiner. Säker hantering innefattar god ventilation, jordning och avkoppling av antändningskällor, samt rätt separation från oxidationsmedel. Klassificering och märkning används i arbetsmiljö, transport och produktsäkerhet för att styra hur materialet lagras, hanteras och förvaras.

Bedömningen av brandfarlighet bygger på standardiserade tester enligt internationella och regionala riktlinjer. Resultaten ligger till grund för säkerhetsdatablad, riskbedömningar och reglering av användning, transport och lagring av material.