Blodkalsium

Blodkalsium är koncentrationen av kalcium i blodet och är centralt för nerv- och muskelfunktion samt koagulation. Den totala kalciumnivån ligger vanligtvis mellan 2,2 och 2,6 mmol/L (8,8–10,4 mg/dL). Av det totala kalciumet är cirka hälften fritt joniserat (Ca2+). Resten är bunden till proteiner, främst albumin, eller komplexbundet med olika syre- och filmjoner. Joniserat kalcium utgör den fysiologiskt aktiva fraktionen och kan påverkas av pH och albuminnivåer, vilket gör joniserat kalcium ofta mer tillförlitligt vid klinisk bedömning.

Kalciumreglering sker huvudsakligen via paratyreoideahormon (PTH), vitamin D och kalcitonin. PTH ökar kalciumnivån genom att främja benresorption, öka nyreåterabsorptionen och stimulera bildningen av aktivt vitamin D (kalcitriol), vilket ökar tarmabsorptionen av kalcium. Kalcitonin har en mindre betydelse hos vuxna. Vitamin D ökar också intestinal absorptionsförmåga för kalcium. Njurarna spelar en central roll i återabsorptionen av kalcium och i aktivering av vitamin D.

Abnormala blodkalciumnivåer har stor klinisk betydelse. Hypokalcemi kan bero på hypoparathyroidism, vitamin D-brist, magnesiumbrist eller njursjukdom. Hyperkalcemi ses vid primär hyperparatyroidism, malignitet med skelettengagemang, överdos av vitamin D eller vissa läkemedel. Symptom varierar och kan inkludera parestesier och tetani vid hypocalcemi, samt polyuri, törst, förvirring eller njursten vid hyperkalcemi. Mätning kan göras av totalt kalcium eller joniserat kalcium; joniserat kalcium ger ofta bättre bild under vissa tillstånd. Vid misstanke om rubbning är samtidig bedömning av PTH och vitamin D vanlig.