Avbildningsteknik

Avbildningsteknik är ett samlingsbegrepp för metoder och verktyg som används för att avbilda objekt eller fenomen genom att omvandla fysiska egenskaper till visuella representationer. Tekniken används inom en rad fält, däribland medicin, biologi, materialvetenskap, industri och kulturarv. Avbildningstekniker kan vara optiska, radiologiska, elektromagnetiska eller akustiska.

Vanliga modaliteter inkluderar optiska tekniker som ljusmikroskopi, konfokal- och fluorescensmikroskopi; radiografiska metoder som röntgen och datortomografi (CT); magnetresonansteknik (MRI); ultraljud (sonografi); kärnmedicinsk bildgivning som PET och SPECT; elektromagnetisk termografi (IR); samt 3D-skanning och fotogrammetri. Vidare används även strukturerad ljus och laserbaserade metoder, samt olika former av bildregistrering och volymåtergivning i forskning och tillämpning.

Grundprinciperna innefattar att mäta eller samla in signaler från objektet och omvandla dem till bilder med viss spatial upplösning, kontrast och tidsupplösning. Bildfångsten följs av datorbaserad rekonstruktion, filtrering och segmentering, samt registrering av bilder från olika modaliteter för jämförande eller 3D-visualisering.

Användningen varierar, men medicinsk bildgivning är ett av de mest kända områdena och används för diagnos, behandling och uppföljning. Inom industri och forskning används avbildning för icke-förstörande provning, materialanalys och kulturarvsvård. Teknikutveckling fokuserar på högre upplösning, snabbare bildtagning och förbättrad bildanalys.