Avbildningstekniker

Avbildningstekniker är metoder för att skapa bilder som avbildar ett objekts struktur, egenskaper eller dynamiska processer. De används inom medicin, biologi, materialvetenskap och industriell forskning för att undersöka, diagnostisera och övervaka fenomen som är osynliga för blotta ögat. Teknikerna skiljer sig åt i hur bilden erhålls och vilken kontrastmekanism som används.

Huvudkategorierna är optiska avbildningstekniker och icke-optiska/strålningsbaserade metoder. Optiska tekniker bygger på ljus och inkluderar ljusmikroskopi, fluorescens- och faserkontrastmetoder, konfokalmikroskopi och tvåfotonsmikroskopi, samt avancerade metoder som superupplösningstekniker (STED, PALM/STORM). Elektronmikroskopi uppnår mycket hög upplösning genom användning av elektroner och omfattar TEM och SEM, men kräver ofta provberedningar och vakuum.

Icke-optiska tekniker använder strålning eller andra signaler för att avbilda inre strukturer. Röntgenbaserade metoder som röntgenmikroskopi och datortomografi (CT) avbildar skelett eller material, medan magnetresonansavbildning (MRI) ger högkvalitativ mjukvävnadsbildning utan joniserande strålning. Ultraljud används för dynamiska bilder. Nuklearmetoder som PET och SPECT följer funktionella processer genom radiotracers.

Moderna avbildningstekniker kombineras ofta i multimodal imaging för att ge kompletterande information. Viktiga överväganden är upplösning och penetrationsdjup, kontrastmekanism, tidsupplösning, kostnader och säkerhet (särskilt stråldoser i joniserande tekniker). Framtiden bjuder på bättre multimodala system, snabbare bildförvärv och ökad användning av artificiell intelligens vid bildanalys.