Arbetsdiagnosen

Arbetsdiagnos är ett begrepp inom arbetsmedicin och hälso- och sjukvård som avser en diagnos som kopplar en patients hälsoproblem till arbetsförhållanden. Den används för att planera rehabilitering, arbetsanpassningar och återgång i arbete samt som underlag vid bedömningar av arbetsförmåga och rätt till ersättning. En arbetsdiagnos kan vara en del av en klinisk diagnos eller fungera som en arbetsrelaterad tolkning av symtomen när en grunddiagnos inte förklarar den arbetsrelaterade funktionsnedsättningen till fullo.

Arbetsdiagnosen utformas av läkare eller arbetsmedicinska specialister efter bedömning av medicinska symtom, funktionsnedsättningar och arbetsmiljön. Den kan ange vilka arbetsrelaterade faktorer som verkar bidra, till exempel fysiska belastningar (tunga lyft, repetitiva rörelser, extrema arbetsställningar), ergonomiska brister eller psykosociala påfrestningar (hög arbetsbelastning, bristande återhämtning).

Syftet är att samordna insatser mellan vården, arbetsgivare och den som är sjukskriven för att underlätta återgång till arbete eller behålla arbetsförmågan. Arbetsdiagnosen används ofta som underlag i rehabiliteringsplaner och i beslut om sjukpenning, arbetsanpassningar eller stödåtgärder hos Försäkringskassan.

Det är viktigt att skilja mellan arbetsdiagnos och klinisk primärdiagnos; ofta kompletterar de varandra. Inte alla patienter får en tydlig arbetsdiagnos, särskilt när arbetsrelaterade orsaker saknas eller när symtomen är oklara.

Exempel: arbetsdiagnos – mekanisk lumbago med arbetsrelaterad belastning; behov av arbetsanpassningar och gradvis återgång till arbete.