Andningsförmåga

Andningsförmåga, eller ventilationsförmåga, är kroppens förmåga att ventilera lungorna – att andas in och ut – så att syre tillförs blodet och koldioxid avlägsnas. Denna funktion berör både själva processen att andas och effektiviteten i gasutbytet i lungorna.

Den är beroende av flera komponenter: lungornas volymer och kapacitet (till exempel tidalvolym och vitalkapacitet), luftvägarnas motstånd, bröstkorgens rörlighet och andningsmusklernas styrka samt nervsystemets kontroll av andningen. Effektiv andningsförmåga kräver samordning mellan inspiratoriska och expiratoriska processer.

I klinisk vård används ofta spirometri för att bedöma andningsförmågan och ventilationskapaciteten; vanliga mått inkluderar FEV1 (forcerad expiratorisk volym på en sekund) och FVC (forcerad vitalkapacitet). Vid behov kompletteras bedömningen med blodgaser och syremättnad. Försämrad andningsförmåga kan orsakas av lungsjukdomar (obstruktiva eller restriktiva), neuromuskulära sjukdomar, övervikt, skador på bröstkorgen eller hjärt-lungtillstånd.

Andningsförmågan varierar med ålder, kön, kroppsstorlek och höjd samt med allmän hälsa och livsstil. Den kan påverkas av rökning, infektioner, miljöfaktorer och hög höjd. Åtgärder för att bevara eller förbättra andningsförmågan inkluderar andningsträning, behandling av underliggande sjukdomar och, i vissa fall, stödjande ventilationshjälp.

Sammanfattningsvis är andningsförmåga en central del av respiratorisk funktion som avgör hur väl kroppen kan ta upp syre och avlägsna koldioxid. Den används i diagnostik, övervakning och behandling av ett brett spektrum av medicinska tillstånd.