Amyloidinlagring

Amyloidinlagring är en process där extracellulära amyloidfibriller avsätts i vävnader. Fibrillerna består av missvecklade proteiner som antar en beta‑pleated sheet‑struktur och bildar en oorganiserad mängd i den extracellulära matrixen. Inlagringen kan vara systemisk och påverka flera organ eller lokal och begränsad till en viss vävnad.

De vanligaste typerna av amyloidinlagring är AL‑amyloidos (från immunoglobulinljus kedjor vid plasmacellssjukdomar), AA‑amyloidos (från serumamyloid A vid kronisk inflammation) och ATTR‑amyloidos (från transthyretin; wild‑type eller muterad). Andra former inkluderar β2‑mikroglobulin‑amyloid vid långvarig dialys och Aβ‑relaterad amyloidos vid neurodegenerativa sjukdomar.

Patofysiologin innebär att amyloidfibrillerna ersätter normal vävnad och försämrar organfunktion genom mekanisk störning samt lokal inflammatorisk respons. Fibrillerna är ofta resistenta mot proteolys och kan bidra till fibros och missbildning i vävnaden.

Symtomen varierar beroende på vilka organ som drabbas. Hjärtamyloid kan orsaka restriktiv cardiomyopati och hjärtsvikt; njuramyloid kan ge proteinuri och njursvikt; lever, mjälte, nerver och tarmar kan också påverkas. Systemiska former ger ofta trötthet och viktnedgång.

Diagnostik innefattar vävnadsbiopsi med Congo röd‑färgning som visar apple‑green birefringens under polarisering. Typbestämning görs med immunohistokemi eller masspektrometri. Bilddiagnostik som SAP‑scintigrafi och amyloid‑PET kan kartlägga systemisk spridning. Utredning av bakomliggande orsak är viktig.

Behandling är typbaserad och syftar till att minska ny amyloidproduktion samt stödja organfunktion. AL‑amyloidos behandlas ofta med kemoterapi eller behandling som hämmar plasmacellssjukdom. ATTR‑amyloidos behandlas med transthyretinstabiliserare (t.ex. tafamidis) eller gensilencingterapi (t.ex. patisiran, inotersen); levertransplantation kan övervägas i vissa fall. Prognosen varierar beroende på typ och organsengagemang.