Allostatiskt

Allostatiskt används för att beskriva processer som reglerar kroppens tillstånd genom adaptiva förändringar i respons på behov och omständigheter, snarare än att hålla en konstant nivå. Begreppet allostasis introducerades för att förklara hur organismen upprätthåller stabilitet genom dynamisk anpassning, där regleringssätt och referensvärden kan justeras beroende på kontext och tidigare erfarenheter. Inom allostatiska regleringssystem ingår samordning mellan olika organ och signalsystem för att möta energi- och överlevnadsbehov i stunden.

Regleringsprocesserna involverar centrala hjärnstrukturer (t.ex. prefrontala cortex, hippocampus, amygdala och hypotalamus) som aktiverar effektorgansystem som den neuroendokrina HPA-axeln, det autonoma nervsystemet och immun- och inflammatoriska vägar. Dessa system ger ett samordnat svar som ofta är snabbt och förutsägbart, och som kan anpassas efter situationen. Detta skiljer allostasis från enbart homeostatiska mekanismer som försöker återgå till ett fast referensvärde.

Vid upprepad eller långvarig aktivering kan kroppen utveckla allostatisk belastning, en kumulativ slitageeffekt som över tid ökar risken för sjukdomar som hypertoni, metabola störningar, kognitiva förändringar och psykisk ohälsa. Biomarkörer associerade med allostatisk belastning inkluderar blodtryck, nivåer av stresshormon som kortisol samt inflammationsmarkörer (CRP, IL-6) och metabola parametrar (blodglukos, HbA1c). Begreppet betonar hur hälsa beror på hur väl reglersystemen kan återgå till balans efter stress och hur långvariga anpassade svar påverkar vävnad och funktion.