ANDNING

Andning, eller respiration, är den fysiologiska processen som möjliggör gasutbyte mellan kroppens celler och omgivningen. Den består av ventilation av lungorna och gasutbytet mellan alveolerna och blodet samt transport av gaser i blodet.

Lungorna och luftvägarna transporterar luft från näsan eller munnen till alveolerna. Andningen kräver muskelarbete: diafragma och yttre interkostalmuskler aktiveras vid inandning, vilket gör bröstkorgen större och sänker thoraxtrycket så att luft dras in. Vid utandning slappnar musklerna av och lungorna återgår till viloläge; vid fysisk aktivitet används även de expiratoriska musklerna för att öka utandningen.

Gasutbytet sker i alveolerna där syre diffunderar från luften till blodet och koldioxid diffunderar i motsatt riktning. Syre transporteras huvudsakligen med hemoglobin i röda blodkroppar; koldioxid transporteras främst som bikarbonat i plasman eller löst i blodet.

Andningsreglering: andningen styrs av andningscentrum i hjärnstammen (medulla oblongata och pons), samt kemoreceptorer i karotisarterierna och aorta och centrala kemoreceptorer i CSF som övervakar pH och partialtryck av CO2 och O2. Dessa signaler justerar frekvens och djup för att möta kroppens behov.

Våra normala värden: vilofrekvensen ligger cirka 12–20 andetag per minut; tidalvolymen är ungefär 0,5 liter och minutventilationen runt 6 liter per minut vid vila.

Kliniskt är andningen central för överlevnad. Andningssvårigheter kan uppträda vid sjukdomar som astma, KOL, pneumoni eller hjärt-lungsvikt och ses vid symtom som dyspné eller hypoxi.

---