åskmolnens

Åskmolnens är en term som vanligtvis används för att beskriva de moln som ger upphov till åska och kraftiga väderhändelser. I meteorologi betecknar man oftast cumulonimbus som själva kärnan i åskväder. Dessa moln kännetecknas av mycket stark vertikal utveckling och kan nå höga höjder upp i troposfären, ibland upp till kanske 12–15 kilometer eller mer vid intensiva stormar. De följs av blixt, åska, kraftiga regnperioder och ofta hagel, ibland åsknedslag och i vissa fall tornadon.

Formation och utveckling bygger på atmosfärisk instabilitet och tillförlitlig fukt. Varm, fuktig luft stiger och kondenserar när den avkyls, vilket frisätter energi som driver uppåtriktade vindskenor. Om det finns tillräcklig konvektion och en stark uppåttving behövs, kan molnet utvecklas från kumulärus till cumulus congestus och vidare till ett moget cumulonimbus. Toppen av molnet späds ut av stark tldrift i troposfären, vilket ofta ger en bred, platt antiltop kallad anvil.

Strukturen hos åskmoln består av olika zoner med uppåtvindar, nedåtvindar och heta, fuktiga lager i molnet. Under den mogna fasen bygger starka uppåtvindar upp till riklig nederbörd, medan nedåtvindarna leder till sänkningar och ofta tydliga nedslag som hagel, kraftiga regnskurar och ibland vindkänningar som kallas microbursts. Den elektriska laddningen i molnet skapar blixtar som färdas mellan olika delar av molnet eller mellan moln och mark.

Hälsorisker och säkerhet är betydande vid åskmoln. Små blixtriga utslag kan orsaka bränder, personskador och störningar i infrastruktur. Övervakning genom vädervarningar, radar och blixtnätverk används för att förutse och minska riskerna för människor och egendom. Förekomsterna är vanligare i tropikerna och under varma dagar i tempererade regioner, där konvektion är starkast.