Övergångsreformer

Övergångsreformer är policyåtgärder som genomförs under en övergångsperiod när ett samhällssystem gradvis ersätts eller omformas. Syftet är ofta att stabilisera ekonomin, stärka legitimiteten hos ett nytt politiskt eller ekonomiskt system och lägga grunden för långsiktig demokratisering eller marknadsekonomi. Reformerna kan röra olika sektorer och genomförs ofta samtidigt av olika aktörer i regeringar, parlament eller övergångsråd.

Inom ekonomi kan övergångsreformer innebära pris- och valutareformer, liberalisering, makroekonomisk stabilisering, reglering av finansmarknader, samt privatisering av statligt ägda företag och uppbyggnad av rättskraftiga äganderätts- och kontraktslagar. Institutionsbyggande är vanligt och omfattar oberoende domstolar, myndigheter, effektiva skattesystem och rättsstatens principer.

Politiska reformer omfattar ofta nya konstitutionella ramar, demokratiska valprocesser, respekten för mänskliga rättigheter, presse- och föreningsfrihet samt decentralisering. Sociala reformer syftar till arbetsmarknadsåtgärder, pensionssystem och socialt skydd under övergången, för att minska risker för konflikter och social oro.

Konteksten är ofta politisk osäkerhet och ekonomisk omställning. Effektiviteten beror på tydlig politisk förpliktelse, god förvaltning och stöd från internationella aktörer som IMF eller Världsbanken. Kritik riktas mot kostnader för vanliga medborgare, risk för ojämlik belastning och faran för politiskt bakslag om reformerna upplevs som otillräckliga eller oförutsägbara.

Exempel finns i övergången från planekonomi till marknadsekonomi i Östeuropa efter 1989 och i demokratiseringsprocesser som Sydafrika i början av 1990-talet. Se även ekonomiska reformer och politiska reformer.