Äganderättsförmåga

Äganderättsförmåga är den rättsliga förmågan att inneha och utöva äganderätt till tillgångar, det vill säga att äga och disponera över egendom. Den beskriver vem som kan vara ägare till egendom och vilka rättigheter som följer av ägande, såsom användning, utnyttjande, överlåtelse och belåning.

Hos naturliga personer regleras äganderättsförmågan av ålder och eventuella begränsningar i rättshandlingsförmåga. Allmän rättskapacitet finns hos människor från födseln, men full äganderättsförmåga kan vara begränsad för minderåriga eller personer under vård eller förmyndarskap. I sådana fall handlägger en vårdnadshavare, förmyndare eller annan företrädare åtgärder som rör dennes egendom.

För juridiska personer, såsom företag, föreningar eller stiftelser, uppträder äganderättsförmågan genom deras egen rättskapacitet som rättssubjekt. Dessa enheter kan äga fast egendom och lös egendom, ingå avtal och förvalta sin egendom genom juridiska representanter.

Äganderättens förmåga grundläggs i förvärv genom köp, gåva, arv eller skapande av rättssubjekt, samt registrering och skydd i fastighets- och obligationsrättsliga sammanhang. Överföring, upplåtelse eller belastning av egendom kräver ofta rättslig behörighet eller representation, särskilt när den verkliga äganderättsförmågan är begränsad.

Begränsningar av äganderättsförmågan kan uppkomma genom offentlig rätt, såsom expropriation eller särskilda regler i familje- eller förmögenhetsrätt, vilket påverkar hur äganderätten får utövas.