vävnadsnybildning

Vävnadsnybildning är processen där ny vävnad bildas som svar på vävnadsskada eller som del av normal utveckling. Den omfattar både regenerativ återuppbyggnad av vävnad med samma struktur och funktion och bildandet av kompensatorisk vävnad, till exempel ärrbildning av fibros där fullständig återställning inte uppnås.

Processen sker ofta i tre övergripande faser: inflammation, proliferation och remodellering. Vid skadan uppstår hemostas och en inflammatorisk respons där fagocyterings- och makrofagceller rensar dött material och frisätter tillväxtfaktorer som styr senare steg. Under proliferationsfasen sker nybildning av blodkärl (angiogenes), syntes av extracellulär matrix och kollagen av fibroblaster, samt epitelisation som återställs hudens barriär. Remodelleringen innebär omorganisation och mognad av kollagenfibrer samt förbättrad vävnadstyrka; i vissa vävnader leder detta till återställande av nästan normal struktur, medan andra lämnar ett ärr av fibrovävnad.

Celler och signalsubstanser är centrala. Regenerativ nybildning kräver rekrytering eller aktivering av stam- eller progenitorceller samt differentiation till relevanta celltyper. Viktiga molekylära faktorer inkluderar VEGF (angiogenes), PDGF och FGF (cellproliferation och migration) samt TGF-beta (matrixproduktion och fibros).

Regenerationens omfattning varierar mellan vävnadstyper. Hud och lever har relativt hög regenerativ förmåga; nerv- och hjärtmuskelvävnad har begränsad förmåga att återgå till full funktion. Kliniskt är förståelsen av vävnadsnybildning central inom sårvård, kirurgi och rehabilitering, där korrekt reglering av inflammation och ECM är avgörande för bra resultat.