vattensnålhet

Vattensnålhet är ett begrepp som används inom växtfysiologi, ekologi och agronomi för att beskriva hur sparsamt vatten används eller hur väl en organism bevarar vatten under perioder av brist. Ordet bygger på svenska ord som vatten, snål (sparsam) och -het, och används för att diskutera hur effektivt ett system använder vatten i relation till till exempel biomassa eller avkastning.

I praktiken kopplas vattensnålhet ofta till vattenanvändningseffektivitet (WUE), ett mått på mängden biomassa eller avkastning som produceras per mängd vatten som förbrukas. Behovet av vattensnålhet uppstår särskilt i torra eller säsongsmässigt regnlätta miljöer och är centralt i valet av grödor, växtsystem och odlingspraxis.

Mekanismer som bidrar till vattensnålhet inkluderar fysiologiska och morfologiska anpassningar som minskar vattenförlust: lägre stomatalkonduktans, reducerad bladarea, tätare bladskikt eller köttigare blad för vattenlagring. Anpassningarna kan också innefatta nedreglering av transpirationsflöde under stress, samt rotsystem som utnyttjar vatten effektivt på djupet.

Bedömningar av vattensnålhet görs genom olika metoder, bland annat mätningar av transpiration och stomatal konduktans, beräkningar av WUE eller isotopanalys (till exempel delta-13C) som proxy för vattenanvändning. Begreppet används vid val av drought-toleranta kultivarer, i odlingsstrategier och i landskapsplanering för att bevara vattenresurser.

Se även: xerofyter, torktolerans, vattenanvändningseffektivitet.