undervattenssensorer

Undervattenssensorer är instrument som mäter fysiska, kemiska och biologiska egenskaper i vattenmiljöer för forskning, övervakning och resursförvaltning. De används i hav, sjöar och floder och är ofta utsatta för utmanande förhållanden som högt tryck, korrosion och biofouling. Sensorerna kan vara stationära eller fritt rörliga och kan drivas av batterier eller av energi från ytan eller specialanläggningar.

Vanliga typer av undervattenssensorer inkluderar hydrofoner för akustisk övervakning, CTD-sensorer som mäter konduktivitet, temperatur och djup, samt optiska sensorer för ljus, klorofyll och turbiditet. Kemiska sensorer mäter pH, syre och näringsämnen. Andra exempel är magnetiska sensorer, ADCP-enheter för vattenrörelser och kamerabaserade eller bildsensorer för dokumentation av organismer och miljöförhållanden. Sensorerna kan vara en del av fasta moorings och kabelbundna observatorier eller ingå i rörliga plattformar som autonoma undervattensfarkoster (AUV) och fjärrstyrda farkoster (ROV).

Teknik och driftsättning innefattar olika sätt att få kraft och kommunikation. System kan vara batteridrivna med lokal lagring eller kopplade till yttre nätverk via akustiska modemer eller fiberkabel. Energiförsörjningen är en central designfråga, och vissa installationer använder havsbaserade energikällor eller solenergi där det är möjligt. Kalibrering, underhåll och skydd mot korrosion och biofouling är viktiga faktorer för långsiktig datareliabilitet.

Användningsområden inkluderar oceanografi, klimatforskning, marin ekologi, övervakning av miljöpåverkan, olje- och gasindustrin samt seismisk och hydrografisk övervakning. Data från undervattenssensorer bidrar till öppna databaser, modeller och beslut inom forskning och förvaltning, och utvecklingen drivs av behovet av högre upplösning och längre mätperioder.