ultraljudstester

Ultraljudstester är diagnostiska undersökningar som använder högfrekventa ljudvågor för att undersöka kroppens vävnader och organ eller materialens inre struktur. Begreppet omfattar medicinsk ultraljudsdiagnostik samt icke-förstörande provning (NDT) av tekniska konstruktioner. Frekvenserna varierar vanligtvis mellan cirka 1 och 20 MHz i medicinska tillämpningar, medan högre frekvenser ofta används i NDT för bättre upplösning.

Princip och utrustning: En ultraljudsgivare (transducer) omvandlar elektriska pulser till ljudvågor som sänds in i målet. Ekon som reflekteras från vävnads- eller materialsgränser registreras och används för att skapa bilder eller mäta egenskaper. Inom medicin används B-mode bildgivning för tvådimensionella snitt, Doppler för blodflöden och ibland elastografi för vävnadsens styvhet. I icke-förstörande provning används puls-echo, genom-sändning och tidsbaserade mätningar för att bestämma avstånd, tjocklek och närvaro av defekter.

Användningsområden: Medicinsk ultraljud används rutinmässigt inom obstetrik och gynekologi, buk- och leverundersökningar, njurar, bäcken, hjärta (ekokardiografi), blodkärl samt muskuloskeletal diagnostik. Inom industriell NDT används ultraljud för att kontrollera svetsar, rörledningar, materialegenskaper och för att detektera interna defekter samt mäta tjocklekar.

Säkerhet och begränsningar: Ultraljud anses generellt säkert och används utan joniserande strålning. Inom medicin följs ALARA-principen och klinisk nytta uppvägs av exponering. Begränsningar inkluderar begränsad penetrationsförmåga i gaser eller luft, svår bildkvalitet vid oregelbunden anatomi eller hög fettmängd, samt operatörsberoende och artefakter. Tolkning kräver utbildning och är föremål för standarder och certifieringar inom både medicinsk ultraljud och NDT (t.ex. ISO 9712/EN 473 för NDT, IEC 60601 för medicinsk utrustning).