trångbundenhet

Trångbundenhet är ett svenskt uttryck som beskriver en benägenhet att vara rigid och oförmögen att anpassa sig till nya idéer eller perspektiv. Det används oftast som ett värdeladdat omdöme i offentliga samtal och medier. I detta sammanhang avses oftast en tanke- eller attityd som präglas av snävhet, oförmåga att tillgodogöra nya bevis eller synpunkter, och ofta en vilja att försvara traditionella eller dogmatiska uppfattningar trots motstridiga argument. Trångbundenhet är inte en medicinsk diagnos utan ett socialt och psykologiskt begrepp.

Etymologi och användning: ordet består av trång ("snäv") och bunden ("bunden"), vilket tillsammans fångar idén om att ens tanke eller världsåskådning är inlåst och begränsad. Begreppet används inom samhälls- och politisk forskning samt i vardagligt språk för att kritisera oförmågan att ändra ståndpunkt.

Kännetecken: begränsat perspektiv, stark trohet mot en viss övertygelse, motstånd mot kompromisser, selektiv användning av fakta, tendens att tillskriva motargument fel eller okunnighet. Det är ofta kopplat till intolerans mot andra synpunkter, samt attityder som värnar om tradition eller auktoriteter.

Kontext och kritik: trångbundenhet förekommer i politiska debatter, kulturell konservatism, religiös ortodoxi och arbets- eller utbildningsmiljöer där förändring upplevs som hotfull. Kritik av begreppet påpekar att det kan vara subjektivt och att förekomsten av viss trångbundenhet inte alltid är tecken på fel i sig, utan ibland skydd mot risker eller osäkerhet. För att motverka trångbundenhet föreslås ofta mer kritiskt tänkande, exponering för mångfald av erfarenheter och öppna samtal.

Se även: dogmatism, kognitiv bias, öppenhet.